Igår var det dags för sonens första skolbesök. Det var med en pirrig och spänd son som med sin hand i min traskade in på skolgården.
Väl där togs han emot av sin fadder, en pojke i första klass. Sedan blev det samling, namnlek och en hel del annat.
Jag hade väntat mig att det inte skulle gå problemfritt men det gick hur bra som helst. Han var som vilken annan nybörjande 6-åring och det värmde i mitt modershjärta.
Hans språkstörning gör att det ofta låser sig när någon (särskilt för honom mindre kända personer) ställer frågor till honom men han svarade glatt allt och alla.
KJag kan säga att jag hade inte långt till tårarna och det vill inte säga lite det, jag blir sällan rörd över saker!
Skönt att känna att man gjort rätt val!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar